Dream it, wish it and do it!

Mitt sista blogg inlägg från Java som volontär.

En dag slog det mig; hur är det att jobba som volontär i ett främmande land, och jag började mer och mer fundera, hm. Kanske jag skulle göra något sådant. Jag började drömma!
Insikten efter att jag började gräva i saken fick mig att önska en sådan resa och inspirerade mig!
Motivationen tog mig till nästa nivå och jag tog saken i mina händer och jag valde en organisation efter en lång sökan.
Sista dag i paradiset är kommen. Jag har gjort det! I have done it! Jag kan inte förstå det själv, jag väntar fortfarande på att någon ska väcka mig ur denna dröm!

Min tid som volontär i Java har nått sitt slut och jag är otroligt nöjd med allt; Dejavato organisationen i Indonesien har varit fantastiska, min värdfamilj har tagit in mig i deras familj och behandlat mig som deras egna, skolan MTsN Gondangrejo har dagligen påmint mig om allt det goda här i livet och lärarna likaså eleverna har visat mig en underbar vänskap!
Tack så mycket! Terima Kasih! Matur Nuwun!

Att göra sitt bästa och faktiskt se att det betyder något. Oj oj vilket höjande för självförtroende. Du växer och utvecklas!
Varje dag har varit en fantastisk resa och något mycket viktigt är att jag har fått dela denna resa med andra fantastisk människor!

Jag har lovat presidenten av Dejavato att jag ska sprida min volontär historia.
Och med det vill jag också uppmuntra alla er som inte riktigt vet vad de ska göra den kommande perioden i livet, men vill resa ut i världen.
ÅK SOM VOLONTÄR till ett främmande land!

Haha, börjar själv skratta när jag skriver om detta. Jag vet inte hur mycket min värdfamilj har skrattat åt mig, på ett positivt sätt, för att jag äter och gör det på ett annorlunda sätt än dem. För dem är det som en utomjording kommit in till deras hus, det märks hur värdefull man är, för deras ökad världs bild.

Efter detta obeskrivligt oändligt lärorika erfarenheten har jag kommit till insikt och lärt mig att se människor för hur stort hjärta de har och inte vad de har för religion, tro, kläder, utseende, bakgrund och hudfärg.
Helt enkelt hur hängivet de ställer upp för varandra. Min strävan mot att bevisa att världen är god har nått en till milstolpe.
Det är viktigt att lyckas, men det är ännu bättre att verkligen betyda något.

Jag har sett världens största buddism tempel Borobudur, besökt hindu templet Prambanan, levt i en underbara traditionell indonesisk värdfamilj, arbetat på en underbar muslimsk skola i en liten by, lärt mig ett nytt språk(bahasa indonesia), hållt ett tal inför nästa 830 människor i skolan, utvecklat min engelska, fått uppleva javas underbara matkultur, upplevt traditionellt bröllop och begravning. Kommit studenter nära, tagit dela av en ny kultur, gjort kulturella misstag. Berättat för oändligt nyfikna nya ansikten hur mitt hemland fungerar, lärt mig att le i alla lägen, funderat över varför kvinnor bär slöjan.
Träffat och utbyt kunskap med fantastiska människor och mycket mer!

Att arbeta som lärare i en Indonesisk skola, en muslimsk skola i ett fattigt land har inte varit lätt. Det har satt mitt tålamod, förståelse och ödmjukhet på prövning. Men nu i efter hand är hela ja i harmoni och tillsammans växer och siktar vi mot våra största potential.

Till alla ni som på ett eller annat sätt har snubblat över denna blogg vill jag först påmina er om att ansvaret för förändring ligger hos var och en av oss.
Och vill även uppmuntra er alla att låta era ljus skina starkare än någonsin.
Det är inte en eller ett fåtal människor som kan göra storslagna förändringar utan det är när vi tillsammans bestämmer oss för ett gemensamt mål då storslagna förändringar föds.
Så låt din dropp växa och betyda något!

Bloggen lever vidare, då min nästa destination är China där jag kommer vara en student i en skola. My major gonna be Wudang Kung Fu and chinese language and philosophy.

Ses snart igen!

Med vind i seglen!

Hej alla Kära läsare och medmänniskor.
Äventyren i det främmande landet Indonesien, Java som volontär fortsätter.

Jag har bestämt mig för att förlänga mitt volontär arbete här. Tiden räcker inte till och fort går den. Men jag trivs väldigt bra med volontär arbete i skolan och med min värdfamilj. Måste säga att jag har blivit en mycket upptagen man med allt som händer här. Men jag minns lika starkt vad jag hörde när jag kom till Indonesien;
Fun is the Essentials of everything worth doing! – have it, share it.

Slutet är på väg och jag är fortfarande väldigt lycklig över att vara här, att arbeta som en volontär är de mest utvecklande jag någonsin gjort!
Människorna här har en annorlunda syn på saker och ting och jag har verkligen försökt förstå allt men det är omöjligt. Att folket här inte är några raket forskare eller atleter och att fattigdom råder i landet, det är fakta, men de vet till råge hur man lever ett lyckligt liv och betydelsen av att ha väldigt nära relationer med familj och vänner är också en del av deras vardag!

Under English Club efter skolan, som är en klubb jag startat i skolan där elever som vill öva deras förmåga att prata engelska får komma, hör jag elev efter elev säga att; min dröm i livet eller vad jag vill göra i livet är;
”Att göra min familj lycklig”. Och efter det kommer nummer två de säger;
Att jag vill bli skräddare, reseguide, kock osv. Det är lätt att säga detta men svårare att praktisera denna önskan, och efter ett antal veckor här, tror jag helt och hållet på vad de säger, det märkes i alla olika hem jag blivit hem bjuden till, det syns i alla leenden jag fått, det syns när den starkaste stormen sveper förbi i byn och river ner träd, elledningar och vissa av de fattigaste hem!
Från årskurs 8-9 I en fattig liten skolan i en fattig lite byn lyser dessa elever med dessa starka ord. Efter detta har jag hört från min värdfamilj och andra lärare att detta är helt normalt.
Hur ser det ut av majoriteten av människorna i Europa; de flesta säger kanske att de drömmer om att tjäna pengar och göra karriär.
Jag vill uppmuntra er alla att ta till vara på er familj. En människa som har en kärleksfull familj och starka vänskapsband är en rik person.

Att Paradis inte är en plats utan ett tillstånd som du själv skapar genom att göra det du allra mest av allt brinner för, men det måste på något sätt tjäna någon annan.
Volontär arbetet här är ett av mina paradis för här kan jag tjäna andra människor på ett konkret och andligt sätt och även finns det stora utrymmen för att växa själv. Omringad av glada människor.
Prioritera en volontär resa till Indonesien och ditt liv berikas på alla plan och samtidigt som du tjänar mänskligheten på ett positivt sätt!

Eftersom maten här har sitt ursprung i de olika platserna och den fattigdom som råder, har de svårt att få in mat från andra sidan av planeten. Men det behövs verkligen inte. Deras oändligt rika och mångfaldiga matkultur är unik för hela världen. Tror faktiskt inte att Michelin Guide restaurangerna i Frankrike slår Javas otroliga mångfald vad gäller matkultur. Det är helt fantastiskt, inget land, med undantag Indien, som jag tidigare besökt av de 30 stycken har visat en sådan glans och myckenhet.

Min värdfamilj och jag har besökte Hindu templet Prambanan och buddist templet Borobudur som finns med på världens arvs listan, och det förstår man när man ser detta gigantiska tempel resa sig över trädkronorna.

Jag utlovar ett helt album med bilder på FB när jag anländer i hemmaland.

Enjoy U2 när de är som bäst!
http://www.youtube.com/watch?v=CuvQz1qOsQU&feature=youtube_gdata_player

Mas Jo.

What is it like?

Volunteer in central Java!

Tupparna före en livlig festival utanför i trädgården och bön utroparen har redan påbörjat sin första bön och jag vaknar till sömnigt och kollar på klockan, mobilen visar 4.30 am. Men min alarm klocka står på 5.30 så jag somnar om. Muslimernas kultur här i centrala Java är mycket olik våran, hur många känner du som ställer klockan på 4 – 4.30?
De ber fem gånger per dag antingen hemma eller i mosquen och är väldigt disciplinerad med att stiga upp om morgnarna. Sedan följer dagens matlagning, disk, kanske tvätt, städning och sedan är det dags för skolan eller jobb. I skolan där jag är har de en mosquen och eleverna ber varje dag klocka tolv. Då de byter om till vita hel täckande klädnad för tjejerna och en lång vit klädnad(Gamis) och en muslimsk ”peci” (mössa) för killarna.
Här har de otroligt många olika tro på olika saker, många sanna vidskepliga berättelser, som t.ex. att om man äter en viss typ av mat får man ett rikt liv eller om man beger sig till en viss plats och ber där, kan man komma i kontakt med en ande som kan uppfylla din önskan, i utbyte av att du hugger ner ett banan träd. Men här tror man att om man hugger ner ett banan träd dödar man någon i sin familj. Sann historia, en av min kompis här berättade att detta har hänt, att en man högg ner ett banan träd och hans dotter blev senare döende.

Nu till min hostfamily;s hem, Dhadiri. De bor ganska centralt i byn och har hela bakgården fylld av tuppar och fåglar. En hall där det står en moped och en synmaskin, Ibu(mother) i huset är nämligen skräddare, som följer av vardagsrum med en lite TV och mattor, stolar finns bara i köket. Vanligtvis sitter man på golvet och äter. En del sov rum och ett kök som presterar väldigt mycket högre än man kan tro av första anblick(bild nedan). Också två ”mandi” som är vårat motsvarande badrum, men det skiljer sig en hel del, då de bara har en tank med kallt vatten och en ösa, plus en toalett i golvet, som spolas för hand från samma tank och ösa. De har också en minibuss. Vanligtvis har man bara en eller två mopeder i hemmet. Bil har bara de lite rikare familjerna. Mitt rum i deras hem ser ut som ett uthus med två mini fönster i taket som är där för att slippa använda elen så mycket.
Mat har de mycket av, speciellt ris. Och all mat förutom riset serveras i rums temperatur.

Makan mister Jon, ropas det utifrån köket och jag träder in i köket för att äta. På bordet, brukar det finnas en stor skål ris varmt, traditionella grönsaker blandat med stark chili, torkat fisk och kyckling eller annat mer traditionellt lagad kött. Till det dricks varmt vatten eller te, jahe(varm ginger) eller so so(varm milk). Man äter oftast ensam om det inte är någon speciellt som pågår.
Människorna här måste tycka att vädret inte är så varmt, det är ett under hur de klara att dricka varma drycker, äta riktigt stark mat oftast chili och sedan är det runt 28-33 grader.
Det finns oändligt mycket mat som är traditionell här, nästan allt jag har blivit bjuden på är traditionell mat. Och varje stad och by har sitt egna traditionella mat rätt eller snack.

Denna veckan i skolan har jag deltagit i nians förberedelser inför final examination efter skolan. Skolan slutar klockan två men nians årskurs är kvar och förbereder för testet till klockan fyra. För årskurs nio har jag förberett ett litet motivations tal om engelska språket globalt, varför lära sig det, hur man kan jobba med glosor, texter mm och hur man hittar nyckelord. Även exempel från mitt liv vilken påverkan det har haft osv.

Alltså privat fritid existera sällan här, om man inte är hem bjuden till någons hem, är det badminton, om inte det, är det bröllop eller begravning, om inte det, är det Indonesia bahasa lektion, om inte det, är det utflykt med familjen till alla möjliga fina platser. Ja annars kan det vara elever som hänger utanför dörren och vill prata eller ta bilder eller så tar Mr. Feni med en till hans kompisar eller ett möte med byns herrar. En del religiösa möten är också vanligt, kanske en tur till storstaden Solo. Positiva möten allihopa. Håll i hatten för här går det undan!

När du tycker någon är roligt, blir du intresserad och när du är intresserad av något, börjar du leta mer fakta om det. Hur vänder man på engelska så att eleverna tycker det är roligt?
Eleverna studerar trots allt fyra olika språk, Javanese, Indonesia, English, Arabic.

/Mas Jo!
Enjoy
Java volunteer

Breaking limits!

Summering av veckan som varit samt lite berättelser, volontär i Indonesien. Enjoy!

Jag har varit sjuk och jag har nog aldrig varit så frustrerad över att vara det. Liksom fel tidpunkt, jag är här bara en gång i mitt liv och här ska jag prestera som bäst, ja säljer min tid och energi gratis till skolan och då går det inte att vara sjuk. Men har återhämtat mig från dessa främmande bakterier nu!
Under en dag har jag varit på en bröllops ceremoni och även en begravnings ceremoni vilken respektive skapar väldigt olika känslor hos en. Också väldigt fascinerande att se, då det skiljer sig mycket från vår tradition i Swedia.
Denna helgen har jag även varit i storstaden Solo och upplevt Sekaten, en sorts festival, med karuseller, stor marknad med allt från mat i dess olika former till leksaker och spirituella föremål. Men huvud aktiviteten är denna; folk flockas runt gårdsplanen till Mosquen där en parad av samkläda Kratasurer kommer in med stora gigantiska i ordning gjorda brickor med mat och ställer vid foten av Mosque. Sedan börjar det, enligt deras spirituella religion tror man att om man äter av denna mat så får man ett mycket bättre liv på alla sätt och viss. Därför blir folk rätt vilda för att ta del av denna mat som tros ha magiska krafter. Svårt att få en bra bild av det hela, i och med all trängsel. Sedan tar vi en titt runt stad och besöker solo grand mall innan avfärd hem.

Insikten om att: det bästa sättet att lära sig något är att undervisa andra, stämmer ganska bra, jag är övertygad. Och varje dag är den andra väldigt olik!
Till exempel, tidigare denna veckan, hälsade jag glatt på en grupp killar som hade rast och jag har aldrig tidigare sett en muslimsk kille i skoluniform sträcka på sig och le med sina vita tänder och säga sitt namn, med sådan stolthet och passion i rösten förut. Och när jag kom fram till klass rummet var jag tvungen att stanna upp och tänka efter på ett positivt sätt innan jag kunde fortsätta. Visst finns det människor i denna världen som aktivt visar oss med gott föredöme att glädje och passion ska delas!
Närmare 450 elever är tjejer här på skolan och bär slöjan. Det är en annorlunda syn att se kvinnor dölja sitt hår. Men under slöjan döljer sig ljusa, nyfikna och glada ansikten. Tänk alla dessa elever, de är genier på ett eller annat sätt, det är bara upp till dem att hitta sin gåva.
Skoluniform är ett måste för varje elev likaså följer den disciplin i klass rummen när en lärare talar. Till och med lärarna är nyfikna och intresserad av vem jag är och vilket land jag kommer från. Idrotts läraren bär olika träningsskor, engelska läraren ber eleven springa och köpa vatten till han och ger honom pengar till det. Och schemat är väldigt märkligt, sanningen är att det aldrig finns några fasta tider. Allt är flytande och det är omöjligt att veta när det är dags för lektionen. Som de kallar det; rubber time. Men ingen panik, lärarna och eleverna verkar veta exakt vad som gäller.
Det riktigt öser ner, blixtrar och oskar, elen i skolan är out of order och där står jag med runt 40 elever, som alla tittar på mig med nyfikna blickar och höga förväntningar. Jag intalar mig att; denna uppgift inte är bortom min förmåga. Utan något material att gå efter står jag med en whitboard och en penna i hand, men ändå fast besluten att ro detta skepp i land. Vad gör man, när 9g inte pratar engelska så till vida att de bara förstår några ord jag säger och engelska läraren är frånvarande?
Man löser problemet på ett eller annat sätt med hjälp av det man har i sin ryggsäck!
Sedan följer sextio minuter av konstant skrivande, närmare min signatur på allt eleverna kunde hitta; böcker, slöjor, på armen och ansiktet, anteckningsblock och ordböcker. Jag har aldrig tidigare upplevt något liknande, eleverna skrek och var helt till sig av situationen. Åtta E var sammanfattande helt vilda för att få en autograf.
Tidigare i veckan fick en elev pengar av läraren som pris för att hon var så duktig att svara på alla frågor, hans motivering var att eleverna måste uppmuntras att ta plats och arbeta hårt med skolan.
Min värdfamilj fortsätter att överaska och fortsätter att vara mycket duktiga på att visa gästvänlighet. Varje gång, utan undantag, det kommer gäster till huset finns det alltid en plats för dig och du blir serverad varm te och kakor eller bröd. Och en av den oskriva regeln i Jawa folkets djupa tradition säger just att om fadern eller modern ger dig mat måste du äta, men du kan välja hur mycket själv!

Ps;
Om jag fick höja bara en annans människas liv till det bättre och lyckligare skulle det betyda mycket för mig!
Hälsningar Jonathan volontär i Indonesien.

De första dagarna i MTsN skolan, Indonesien.

Ja första och andra dagen i skolan kommer vi alla ihåg på ett eller annat sätt.
Mitt absolut första möte med skolan var när jag först kom till byn för att träffa lärarna och se mig omkring.
Och där var jag långt ifrån min trygga vardag hemma, nu bereder sig en nu era fram i en helt främmande värld.

När jag klev ur bilen tillsammans med mas Dito från Dejavato, hördes ett öron bedövande jubel inifrån klassrummen. Eleverna rent av skrek och jublade, och alla samlades klistrade vid fönstrena för att se vem denna mystiska människa var/är. Jag ser deras nyfikna blickar och vinkar glatt tillbaka, de är extremt nyfikna, och än så länge kan ja bara hoppas att jag kan hjälpa dem på bästa sätt under min vistelse.
Jag verkar vara den första ”bule” som satt sin fot i denna by, bule betyder white skin eller utlänning.
Jag har aldrig tidigare blivit bemött på ett sådant sätt förut. Det är svårt att beskriva, jag blir behandlad och bemött som en kändis!
Det är svårt att bemötta detta tillbaka, men en av nyckeln i detta kan vara att vara öppen, ödmjuk och le så mycket det går.
Följande morgon stiger jag upp klockan 5.30 vilket jag senare kommer göra varje dag. Eleverna börjar klockan 7.00 och går till skolan måndag till lördag.
Klockan sju på morgonen står ett fått tal lärare uppradade samt mig själv vid ingång till MTsN sekolah. Och solen har redan delat sin första andetag för dagen. Något morgon trötta elever börjar komma in och hälsar med djup vördnad på alla lärare. De tar handen och för den till deras huvud, vilket visar att man respekterar den äldre och visare.
vidare går vi till lärarrummet och jag får hälsa på lärarna, och de är minst lika ovan att se en utlänning här som eleverna, de skrattar och försöker kommunicera med de få engelska ord de kan. Annars finns det fyra engelska lärare, som jag kan tala med.
I MTsN finns det runt 824 elever delade på sjuan, åttan och nian. Och i varje årskul finns det klass a- g, vilket innebär att det är runt 40 elever i varje klass.
Mr. Syamsul tar med mig runt i skolan och jag introducerar mig själv för klasserna. Varje gång vi går förbi ett nytt klassrum skriker eleverna och vill att vi ska komma in och prata.

Eleverna får inte ha mobil telefoner med sig i skolan men idag har de fått tillåtelse och de använts flitigt. Alla vill ta kort med den nya människan, till och med lärare vill ha ett kort med mig.
Vänförfrågningarna på FB överstiger redan 50st och sms från elever får jag regelbundet varje dag.

Idag har jag förstått att det inte bara är mina engelska kunskaper och allt jag vet från väst som kommer göra stor skillnad. Utan också så mycket mer, bara genom att vara närvarande här är något utöver det vanliga för dem. Alla vill veta, alla vill lyssna, alla vill prata och dela. Och jag ska göra mitt bästa att dela mina dyrbaraste resurser; tid och energi till att förmedla kunskap och glädje till de som mest behöver dem!

/ Mas Jo

Indonesia and volunteering!

Följande text blir lite mer fakta baserad om Indonesien och lite mer specifikt om vad min uppgift är här.
En blandning av obesiktigade mopeder, fullkomligt överbelastade last bilar och kvinnor i färgglada slöjor, risfält, gudomlig natur, exceptionell matkultur och miljöproblem men fantastiska människor.

Indonesien är världens 4:e största land till befolkning (238 miljoner) och världens största muslimska land med 86% av befolkningen är muslimer. När jag kom hit slog det mig att jag hade blivit miljonär, 130,000 tusen Indonesiska Rupiah är alltså runt 100 svenska kronor. Vilket jag växlade till 1,5 000 000 miljoner Rupiah.
Landet består av flera tusen öar, men man kan dela upp landet i åtta större ögrupper; Sumatra, Java, Bali, Nusa Tenggara, Kalimantan, Sulawesi, Maluku och Papua.
Man frågar sig om det är 17,000 öar eller är det 20,000 öar, är det 300 eller 400 språk talade osv. Den ungefärliga siffran för mobile in use är runt 30 miljoner människor, ganska fascinerande.
Ett land av många olika kulturer, människor, djur, växter, språk, målningar, mat, inslag och seder så det är som att 100 länder är sammanslaget till ett. Allt detta skiljer sig otroligt mycket beroende på vilken ö du sätter din fot på.

Det är ett väldigt fattigt land med stora miljöproblem, men otroligt fin landskap, perfekta stränder men också hem till 129 aktiva vulkaner, mer än någon annan nation.
Mas Ketut, president och skapare till Dejavato, sa bl.a att här i Indonesien är de medvetna om miljö. Han citerar som en kontrast till europeer;
”We are a poor country that needs to exploit our natural resources. How can you tell us not to cut down our forest when you have already cut down all your own?”

Kvinnorna här tycks kämpa med ett återkommande dilemma, den balanserade utmaningen att följa de traditionella reglerna och de nya möjligheterna och ansvaret av det moderna eran.
Hittills har jag bara möt glada och vänskapliga kvinnoansikten under slöjan, men det råder inga tvivel om att det är ett mans dominerat samhälle här.

Mas Ketut berättade att en av orsaken till att han skapade denna icke vinst drivande organisation Dejavato var att han såg ett bristande samhälle inom engelska undervisningen och den globala världsbilden. Även om Java ön är den mest välutbildade ön i landet är detta fortfarande ett problem. Därför såg han en möjlighet att bygga mer broar genom att låta volontärer komma från utlandet och bidra med i mitt fall engelska undervisning och helt enkelt bara min närvaro här.
Det är verkligen människor som inte har sett en ”bule” förut som betyder white skin eller utlänning på deras språk.
Fortsättning följer!

/ Mas Jo!

Selamat Datang!

Dejavato heter organisation här i Indonesien och har sitt kontor i Semarang och de första dagararna har de haft ett introduktions läger i Ungaran med fyra andra volontärer, en från USA, Danmark, Tyskland och Holland.. Även två inhemska volontärer som var med och hjälpte till med språk undervisningen och de har även ett läger 30 minuter från min Projektsite. Fantastiska människor, mas Eko och mbak Oshin som jobbar för Dejavato visar oss bland mycket annat hur man blir expert på att le och skratta. tråkigt att skijas åt, när vi skulle till respektive projektsite.

Så nu har jag installerat mig hos värdfamilien, och introducerat mig i skolan som heter MTsN Gondangrejo (junior high school) och ligger i en by med runt två tusen invånare. Min värdfamilj bor väldigt nära skolan och består av Pak Dhandiri och hans fru Ibu Dhandiri, vilket har två sönner som bor lite längre bort. Pak Feni och Pak Habibi, plus respektive fru och små barn. Det är bara Habibi som talar Engelska och det är inte jätte ofta han är hemma oss Dhandiri.
Här i Indonesia finns det väldigt många språk och dialekter som talas, men Indonesia Bahasa är det nationella språket som jag lär mig.
Huset är väldigt simpelt och är ganska starkt behov av en kraftig renovering. Insekter lite här och där och toaletten är minst sagt annorlunda med en toa i marken och en vatten tank, och en skopa för att ös som dusch och spola.

Familjen är omtänksamma och ger mig för mycket mat, bäst hittils blir nog Nasi Goreng som tillagas på traditionellt viss. Jag medger att matkulturen är nå extremet mycket mer än den vi har i Sverige. Varje dag är det något nytt som har en stor betydelse för folket och med en riktigt stor betoning på starka kryddor.

Det här jag har gett mig in på är det mest annorlunda jag någonsin gjort, allt är så fruktanavärt olikt Swedia. Man förstår varför det tar så lång tid att ta sig hit. Också bland det bästa jag gjort.
Upptäckten när man reser som en turist i ett främande land kan liknas av de 10% av ett isberg som syns över ytan och de övriga 90% kan liknas med massan som döljer sig under ytan, vilket mer stämmer in på ett volontär utbyte.
Även om den uppgift som jag tagit mig an kan tyckas vara lite av omöjlig ibland känner jag väldigt starkt att min vilja att lyckas växer sig starkare för var dag som går.

The great deal of Living Is Giving!
/ Mas Jo